Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1851, sida 1

särdeles qvinnornas, stora förlustelse. Så snart han fått strumpbanden gjorde han af dem en sträng till sin båge; men under dessa tokerier hade Arnould satt baneret på dess gamla silfverhakar och återvändt till slottsgården, utan att svara på Jacques Taillefers faderliga böner. — De otacksamma! på detta sätt betala de min omsorg för dem! sade vinhandlaren förtviflad, då Arnould försvunnit. Baneret, som vajade för vinden, uppväckte åter hang vrede emot adelsmännen. — Mina vänner, ropade han vändande sig till bönderna, våra fiender vilja skymfa oss ända till deras fall, genom fåfängt trots. Nu är hämndens dag kommen: hämnd öfver dem! framåt till ära! framåt till frihet! Betrakten edert elände och sen detta palats; Gud skall strida för oss, Gud är de fattiges stöd. — Framåt! — Lugna din ifver, obetänksamme, sade septembrisören till Taillefer: låt oss vänta tills de flesta somnat i slottet, dröja tills natten blifvit ännu mörkare. Du ser mig ut som en Don Quixotte. Det vore just ett vackert förarbete om du skulle mäta dig med dessa förfärliga murar, och uttömma dina krafter med fåfänga stötar mot denna jernport. Vi skola väl ej som narrar springa i buren hos denne fågelfängare, som oupphörligt lurar på oss. Efter som den skurken vågat tillsluta sin röfvarekula för oss, så måtte han ega makt att försvara sig mot oss; han har vapen, hvar äro våra? Om vi hafva tillgifna vänner, så har han slafvar, som skola anse för en ära att dö för honom. Tålamod, tålamod, Taillefer! vi kunna för resten icke anfalla slottet på denna sidan. Haf ett vaksamt öga på truppen, medan jag skyndar till strömmen för att se om bron är färdig. Jag har planer som vissheten om seger