Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1851, sida 1

ingifvit mig. Det är ledsamt att min råck och mina byxor skola vara genomvåta, men en lika galen ifver som din, narrade mig i vattnet. Men tack vare den här präktiga elden, hoppas jag att min snufva skall blifva dräglig. Men det der är ett prat, ovärdigt sådana män som vi. Innan jag går, låtom oss ropa lefve Marat! af alla krafter. De der skurkarne i slottet böra veta att vi alltid äro här. Septembrisören ropade med hög röst: Lefve Marat! alla de öfriga bildade ett väldigt echo, med undantag af Jacques Taillefer, som mumlade emellan tänderna: — Ve öfver eder som roffen åt eder den ena egendomen efter den andra, så att slutligen de fattige icke ega en sten att luta sina Lufvuden på! Ären då ni jordens enda innebyggare! I det han betraktade de väldiga slottstornen, påminte han sig dessa Christi ord, som fullbordade hans egen tanke: — Af alla dessa palatser skola icke blifva qvar sten på sten! 5. Alla adelsmän och jordegare i trakten hade på eftermiddagen kommit grefve de Meseray till hjelp, med högafflar och jagtgevär: adelsmännen, emedan de varit förlorade, om det upproriska folket offrade hr de Meseray åt sin vrede; jordegarne, emedan de fruktade för plundring af bönderna och emedan de ännu trodde på adelns rättighet att herrska; och dessutom voro dessa klasser fattade af denna stridslust, som i farans stund skaffat fäderneslandet så många soldater. (Forts.) AA ———