Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1851, sida 1

Ga iöntala mig, och derifrån bevare mig kärlekens ud: be sex gendarmerna, som kommit ifrån Saint-Ouentin genast efter septembrisören, voro aldeles öfverlastade. Sedan de af de första ambassadörerna erfarit besallningen att ofördröjligen begifva sig till slottet, svarade de, att Jacques Taillefers värdshus, enligt ett af septembrisörens beslut, vore ortens provisoriska fängelse, att de betraktade sig såsom fångar, så länge de vore der, och att de nog skulle akta sig att bryta sina bojor. Derpå började de åter att dricka, slåss och smeka skänkjungfrun; och de utskickade, förledda häraf, företogo sig precist detsamma. Enligt sin värda vana predikade Jacques Taillefer förstånd för gästerna, men, såsom alla vishetens apostlar, predikade han i öknen. Han var mycket orolig ötver Margaretas frånvaro, men på samma gång tackade han Gud derför; ty han rodnade vid blotta tanken att hans dotter skulle se de orgier som föregingo i hans hus; för öfrigt visste han, att Margareta vari prestens sällskap, och att, på samma gång hon tjenade gubben till skydd, hon äfven i honom egde en skyddsvakt. Mindre benägen att försvara folkets rättighet, medan folket drack ur hans vin och väsnades med hans piga, föresatte sig vinhandlaren att iakttaga tystnad angående republiken, och att slå ifrån sig sina sköna frihetsdrömmar, då rebellernas sista ambassadörer stojande inträdde i värdshuset. — Kullarvurmar, helvetes gendarmer, har ni då satan i kroppen på er? sade en af dem i det han fattade ett glas; man har väntat på er i tre timmar, och ni dricka här som hvalfiskar! Bonden slog derpå i sitt glas och härmade drinkarne. — Än slottet då? Hvar är slottet? frågade en af gendarmerna stammande,