Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 maj 1851, sida 1

utskickade, anförtrodde han samma ärende åt tvenne af de raskaste bönderna. Då dessa aflägsnade sig, ropade han till dem att de skulle medtaga några buteljer vin; och då hopen, uppmuntrad af denna befallning, ropade, att de skulle äfven föra med sig bröd tillbaka, röt han: J ären riktiga krukor! vapen är den tappres bröd; för öfrigt skola vi ju supera på slottet. Just i detsamma visade sig den betjenten, som fasthållit Margareta, ofvanför porten och begärde några ögonblicks tystnad. Efter några hyschningar och hvisslingar, blef det tyst, och betjenten sade: — Jacques Taillefers dotter är vår fånge: och bärmed underrättas ni, att om ni anfaller oss och vårt slott, skola vi hämna oss på henne. Septembrisören upptändes af en ädel vrede: — Betjent, ropade han, gå och säg din herre, att jag i morgon skall skicka hans båda öron till Jakobinerna, om han understår sig att röra Margareta. Du, betjent, får behålla dina öron, ty hvem skulle vilja hafva dem? — Ack min Gud! mumlade betjenten, hvarför kan jag icke störta hela portalen öfver dessa skurkar? Knappt hörde man dessa ord, förr än en skur af stenar susade omkring hans öron. Hastigt skyndade han ned och tog sin tillflykt in i slottet. De hätskaste kastade ännu stenar, då septembrisören, som hade ett vaksamt öga på allt, varseblef, emellan träden en ung man som strök omkring utanför lägret: det var Arnould, som tillbragt hela eftermiddagen hos sin moder. Han hade följt grefve de Meseray ur kyrkan, ledsagat Emmelina till berlinaren, och, erinrande sig sin moder, skyndade han till henne för att trösta och beskydda henne; men, orolig öfver fröken de Meseray, återvände han mot aftonen till henne. Vid åsynen af den fruktansvärda upprorsskaran, anförd af en