om gubbens hals, sade honom sarväl med darrande röst och ville gå; men tjenaren fattade henne i klädningen, då han erinrade sig att Jacques Taillefer var den förnämsta klubbmannen i Origny. — Jag håller fast lejonungen, sade han med dystert leende: lejonet skall nog en gång sleka mina fötter. — Akta dig, att det ej uppslukar dig! sade presten, Margareta ville rycka sig lös, men förgäfves. Under det hon släpades in på gården, stängde en annan betjent porten, och hon lugnade sig. Den ofantliga slottsgården var lifligare än vanligt: under de hundraåriga kastanierna, som beskuggade gården, stode sadlade hästar, stampande ystert i marken och upplyftande sina stolta hufvuden; andra åter med hängande halsar och sömnaktigt utseende. De förra tillbörde hr de Meseray och hans vänner, de sednare arrendatorerna. Atskilliga bullersamma grupper af landtmän och betjenter syntes på den stora trappan, en mängd lössläppta hundar gläfste och hoppade öfverallt; en af dem, en stor grå vindthund, slekade i förbigåendet Margaretas hand, och hon kastade derföre på honom en blick af djup erkänsla: det var den förste värden som mottog henne gästvänligt i slottet. Hr de Meseray kom nn presten till mötes; Margareta bugade sig kallt, han kastade på henne en föraktlig blick och vände sig till gubben; — den stackars flickan var beredd på allt. Mer och mer hördes nu de upproriskes häftiga och tydliga rop: Lefve de röda: lefve Jakobinerna! ned med de hvita! ned med adelsmännen! lefve septembrisören! ned med Meseray! — Alla dessa förfärliga skrän genljödo i det stora slottet, och de gamla feodalmurarne darrade vid folkets rytande stämma. 14 Ar 1792 hade slottet Meserdy tin naturligt försvar