Article Image
sörändrade förhällanden, icke blott saknar all giltig förnuftsgrund, utan äfven stär i den skarpaste strid emot 19:de århundradets i öfrigt tillkämpade handelsfrihet och dess i alla länder lyckade bemödanden att låsgåra sig från dylika band på de internationella kommunikationerna. På den tid, då åndtligen Sverige och England började röra på sig i denna fråga, uppstodo derföre reklamationer från alla sidor, för att förmå Danmark till uppgifvande af sina, som man kallade det, råttsvidriga fordringar. Det lyckades Danmark, att afhålla Preussen från de år 1841 i London öppnade förhandlingar om denna fråga, och når sedan sistnåmnde makt på det beståmdaste ånyo fordrade afhjelpandet af sina besvär och för att göra denna fordran gällande, 1842 afskickade ett sårskildt såndebud till Köpenhamn, undandrog sig Danmark de framstållda reklamationerna; och efter mer ån tvååriga fruktlösa förhandlingar, blef slutligen för Preussen ingenting annat öfrigt, ån att 1845 afbryta desamma, för att afbida år 1851, då den Danska konventionen med Sverige och England skulle utgå, och den tjenligaste tidpunkten ansågs intråda, för att gemensamt med de andra makterne fordra afhjelpandet af dess besvår; men det synes som detta endast bidragit att åka missnåjets intensitet, ty Berlinertidningen -National-Zeitung-yttrar hårom, i slutet af Oktober förlidet år: Den Preussiska regeringen har flera gånger förklarat, att den år 1851 år hårtill (att fordra afskafsandet af -den Danska oråättvisan-) fullt besluten, och att den icke skall dröja att till och med anvånda tvång, i fall — såsom det heier i en officiell handling från år 1845 — Danmark i denna sak icke skulle vara benågen att gifva efter för en upplyst och förutseende politiks fordringar, utan blott för yttre omståndigheters tvingande makt. För England har emedlertid förnyandet af fördraget i Helsingör blifvit en omöjlighet, då det Engelska Handelsståndets oafbrutna, energiska besvår, som flere gånger funnit genljud inom Parlamentet, nödgat Lord Palmerston till de mest lugnande försåkringar för den tid, då samma fördrag löper till ända. Äfven Förenta Staterne i Amerika synas blott afvakta denna tidpunkt, för att då göra ett afgårande steg; ty redan för några år sedan förklarade Statssekreteraren Upskur utan förbehåll i kongressen: -Danmark kan icke taga Sundstullen i anspråk efter någon princip, hvarken natureller folkrått, eller af någon annan grund, ån gammal sedvana. Det går för denna pålaga ingen tjenst och har till och med icke de anspråk, som makten att uttvinga dem skulle förläna. Stort och allmänt år det missnöje, som alla i Östersjåhandeln intresserade nationer känna öfver denna onådiga och förödmjukande beskattning. Jag tillåter mig hår förklara, att får Förenta Staterne tiden år kommen, då de på tjenligt sått kunna göra ett steg, för att befria vår Östersjöhandel från denna börda. Tiden år alltså inne får Preussen att, så snart som möjligt, tillvågabringa en öfverenskommelse för gemensamt upptrådande emot denna Danska oråttvisa, denna pirat-tull. Sundtullen är ingen Kabinetts-, utan en Folk-och Naturrättsfråga.Vid sådant förhållande, då alla eller en stor del af de större sjöstaterne, ledda af sådane grundsatser, på en gång höja sina reklamationer emot Danmarks herravålde öfver Sundet, synes det oss mer ån sannolikt att denna stat icke skall af dem kunna betinga sig lika fördelaktiga vilkor, som de, hvilka möjligen nu erbjudas af Sverige, och det skulle till och med, om undertiden en brytning i Europa uppstår, vara en möjlighet att Danmark ginge hela Öresundstullen helt och hållat förlustigt. Minst torde det vara för denna stat rådligt, att den makt, som innehar ena kusten och med sina kanoner år i tillfålle att faktiskt beherrska Sundet, hvilket icke Danmark år, befinner sig bland de missnöjdes för ganska afgjordt, att den Svenska handeln under den förflutna tiden varit 2 å 3 gånger högre beskattad i Sundet, ån den lagligen bordt vara, och att således de kontanta utgifter i tull, som Svenska med

20 maj 1851, sida 2

Thumbnail