talgmesar höjde ännu sina melankoliska sänger, då och då hördes gökens monotona rop i dalen; de öfriga fåglarne, obekymrade om denna verldens revolutioner, sjöngo starkare än vanligt; men deras sång öfverröstades af de fanatiska menniskornas skrik. Margareta lyssnade med oändligt vemod till talgmesens sång och gick drömmande vid gubbens sida; under dessa drömmar såg hon Arnoulds ädla och vackra gestalt, och snart derefter tyckte hon sig se Emmelinus milda och älskliga bild. Dessa syner väckte i hennes själ orediga känslor af kärlek och svartsjuka: ännu hoppades hon, återkallade i minnet de sköna dagarne då hon ännu endast var femton år och bemödade sig att glömma de sista månaderna; ett leende perspektiv låg öppet för hennes fantasi: ack, det var endast grönskande och blomstrande landskap. Vid dessa flyktiga taflor blef det ljus i hennes själ, och hon saktade sin gång; hade hon ej velat ledsaga gubben till hans tillflyktsort, skulle hon hafva stannat för att fortsätta sin dröm. En skald har sagt: Drömmarne börja i himlen och sluta på jorden. Ack! han borde hafva sagt: Drömmarne börja på jorden och sluta i himlen, om de någonsin sluta Vid vilddjurens rytande. hvilka skyndade till blodbadet. skingrades Margaretas ljufva drömmar, försvunno hennes tjusande syner; hon såg nu icke annat än aflöfvade träd och slottets gigantiska portal. Då hon betraktade dessa höga murar, dessa göthiska torn, hvilka under religionskrigen förnämligast beskyddat den herrskapliga boningen, trodde hon att hr de Meseray, hans dotter och kyrkoherden der skulle länge vara i skydd för den hämndlystna hopen. Anländ till porten, ringde hon på klockan så sakta som möjligt, för att ej väcka oro i slottet. I början ville man ej Öppna, men slutligen igenkände en af betjeningen kyrkoherden i Origny, och hr de Meseray befalte att man skulle emottaga detta första offer för folkets våld. Margareta kastade sig