En Drame år 1792, af Arsene Houssaye. (Forts. fr. N:o 114.) Denna folkmassa än hänförd af goda, än af onda känslor, allt efter ögonblickets intryck, erbjöd i sin yrande framfart ett af de bedröfligaste skådespel: man såg endast deras trasor och deras vansinne; det låg icke mera något menskligt hos dessa förvildade menniskor, hvilka trodde att de uppoffrade sig för folket och för Frankrike, hos dessa vansinnige, färdige till utöfvande af hvarje brott liksom till hvarje dygd. De följde sin anförare med blind ifver. Folket är alltid slafviskt: var det nu mera icke under Ludvig XVI, så var det under Marat. Vid skogsbrynet samlade septembrisören, som hade prestens gamla värja i handen, denna landstrykarehop, uppmanade dem, med mera eld än vanligt, till hämnd och förödelse, och befallte dem att i hast afhugga en mängd benveds-ruskor att dermed beväpna folkets vänner mot dess fiender. De vildaste bland dem hade försett sig med pikar och högafflar. Några steg framför denna stormande hop, på vägen till Meseray, skyndade den gamle presten, stödd af Margaretas arm, att komma till denna sista tilllyktsort. Det var ungefär en timme före solens nedgång: på morgonen hade den nyväckta naturen varit strålande och herrlig, men under dagens lopp blifvit mer och mer dyster; den i vester rodnande himlen hade på andra håll klädt sig i mörka skyar, vinden jagade löfven framför sig och suckade hemskt uti ekskogen; några