om qvinnans kallelse och qvinnans uppfostran. (Af Pauline Worm). (Forts. fr. N:o 106). Skall detta fatala ,Hustru eller Ingenting, framgent blifva lösen, så få vi kanske upplefva den tid, då jungsrulig blygsamhet är en poetisk tradition, likasom redan den vidtberömda nordiska aktningen för qvinnan. Man låter oss visserligen gå först genom en dörr, man bjuder först oss the och kaffe, man har begynt såga -damer och herrar-, istället för vherrar och damer, men i sådana småsaker och småaktigheter består all vår rått och herrlighet; i allt våsendtligt tages vår mening och vårt vål alldeles icke i betraktande. Det år således verldens krokiga och skefva gång, som aflägsnar oss från den oss af naturen anvista platsen och från naturen sjelf. Man jemnföre blott en af nutidens -strålande baldamer med Sigrid, urbilden af den blygsamma qvinnan, hon, som icke såg på sin brudgum förr ån brållops-faklan brånde hennes hand och smårtan tvang henne att slå upp ögonen. Att protestera mot en förvånd civilisation — år vål det att förneka naturen? Att fordra råttvisa — år det revolution? Vi begåra råttighet att begagna de krafter naturen gifvit oss, råttighet att lefva, utan att nedsåttas i våra egna ögon, råttighet att hafva ett hjerta, och ingen råknetabell i hjertats stålle. Till svar härpå hånvisar man oss till Bethlehem eller till skyarne, — man talar om religion, medan man öfverlemnar oss åt onda makter; om vårt sköna kall, medan man gör allt får att förstöra skönheten deri. Kan hustrun vandra ett stilla lif, som mannens goda genius-, når åktenskapet år en handelsspekulation, en försörjningsinrättning? npp tttttitttiti —