Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1851, sida 1

var icke Arnould vid sitt lilla fönster, men den älskade slickan tog dock sina blickar ej derifrån. ÅÄndtligen visade han sig, likasom om dessa blickar kallat honom; han kastade på den vackra flickan lisliga blickar fulla af kårlek och lösgjorde från muren några små kalk bitar, hvilka han varsamt kastade genom lindens låfkrona. Denna barnsliga lek var just i Margaretas smak; men Jacques Taillefer var icke af samma tanka, då han med glasögonen på nåsan och en tidning i handen just i detsamma kom fram till fönstret och erhöll en kalkbit på ena ögat. — Det lånade visst mådan att såtta på er glasögon! sade Margareta, hvilken, oaktadt sin förvirring, icke kunde undertrycka ett leende. Vinhandlaren torkade sitt tråffade öga, aftog sina glasågon och mumlade, i det han fårsåkrade sig att glasögonen ej voro krossade: — Sådan lymmel, som håll på att slå sönder mina glasögon! En annan liten kalkbit föll på hans hand. — Den der lilla adelspojken gör narr af mig! . .. Hår du din lilla markis-unge, slutar du snart? Vid denna förfårliga röst tillslöt Arnould sakta sitt fönster. — Hvarföre står du hår vid förstret? äter