En Drame år 1792, af Arsene Houssaye. (Forts. fr. N:o 105.) — Hvarföre skrattade du så oupphörligt i dag på morgonen? frågade han henne återigen. ; — Ni hade er nattmössa på er. — Min nattmössa? I går hade jag den, sade Arnould rodnande. — Ja, men i går gaf jag icke akt derpå. Margareta återvånde långsamt hem, modfålld af kårlekens första motgångar; en ålskvård melankoli lågrade sig öfver hennes panna. Men glådtigheten i hennes karakter tog snart dfverhand: en timma derefter hoppade och dansade hon som vanligt och uppfann tusen skålmstycken mot sadrens gåster. Dpå och då drog hon sig tankfull tillbaka, låt armarne falla, betraktade himlen och den grånskande jorden, lyssnande på sitt bjertas slag. V. I skymningen, då sästerna aslågsnat, sig, vattnade åter Margareta sina blommor. Annu