Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1851, sida 1

vid henne och lade henne sakta ned på blommorna. Men den lisliga och lekfulla Margareta störtade upp snabbare än ett råddjur och undslydde hans armar. Han förföljde henne genom ett klåfverfålt. Bien, som berusade sig af blommornas vållukter, surrade doft omkring dem. En kull rapphöns flög plötsligt upp framför Margaretas fötter: den darrande flickan förfårades håraf så, att hon, glömmande sin fara, med högt klappande bjerta kastade sig till Ärnouldis bröst under bön om tillgift. Denne, som våntat sig ett håftigt motstånd, hade icke mera mod att oroa den vackra flickan; han lade armarne kring hennes hals och betraktade henne med hånryckning. Hon hade som en uppskråmd dufva tagit sin tillflykt i hans armar; Arnould öfverlemnade sig åt tusen tankar, våckta genom åsynen af hennes båljande barm och hennes fråmtande mun. Margareta lutade matt sitt hufvud mot sin ålsklings axel; hon anade att kårleken egde ånnu ojemnförligt större njutningar, eller råttare sagt, hon anade ingenting. Några ögonblick derefter erinrade hon sig sin fara: hon lösgjorde sig ur den ålskade bojan: men för visa sin tacksamhet för Årnoulds finkånslighet, öfverlemnade hon sina