Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1851, sida 1

efter att håmden var fullbordad, alla inquisitionens fasor för hennes fantasi och visste hon icke att hjelpa sig på annat sått. Aldrig har jag erfarit, om jag, då jag råddade mig sjelf, åfven råddade denna olyckliga. — Ni har råddat henne, sade Henriques med dåf ståmma, och med blicken fåstad på jorden. — Hvad? ni vet? sporde Raimond lifliet, icke vetande huru han skulle förstå hvad Henriquez yttrat. — Jag vet nu efter er berättelse, svarade Heuriquez, att derest den olyckliga gifvit Don Joseo gift, så har Nemesis håmnats förfårligare på henne, ån hon anade, ty han var hennes och den brottslige prestens af henne sjelf okånde son. — Ni vet? . — Att denne olyckliges moder snart förde — en legitim son till — Frankrike — för att han skulle glömma allt, om möjligt. Henriquez sade det sista i afbrutna fraser med qväfd röst. Hans kringirrande blick träslade den gamla damen, som sålunda esomoftast i månskenet vandrade som ett spöke genom de långa allgerne. Raimonds blick följde hans; plötsligen reste han sig från stolen, och tryckte under tystnad Henriquez hand. Han hade förstått honom. Då Raimond åter kom till sitt hem, gick han långe med hästiga steg upp och ned i rummet. Arme, arme Joseo, utropade han, och framtog derpå dennes portfölj, och i det han tog en svart hårlock derur, sade han för sig sjelf: Själens öga ser längre, ån den svage dödlige kan begripa. Slut.