då Mariquita äfven var på vägen att göra honom till den lycklige fadren till en son. Lycklig? — nej — Nemesis satt till doms och alla helvetets andar triumferade öfver deras byte. Huru skildra hans förskråckelse? Han, som hittills åtnöjt sig med skenet, han, som ett fruktansvårdt brott icke afskråckt ifrån att tillfredsstålla sitt hat, var nu fångad i sin egen snara. Denne Anastasii son, som han, föranledd af de lågsta bevekelsegrunder, kallade sin, denne bastard skulle blifva arfvinge till hans namn och det betydliga fideikommisset; och hans verkligen förstfödde, hans egen son, för hvilken mot förmodan den renaste saderskärlek vaknade hos honom, skulle såsom den yngre beröfvas alla sina råttigheter. Haus qval ökades dagligen, och redan bäfvade Mariquita, som älskade båda barnen lika ömt, som åndteligen förstod sin mans stolta, lidelsefulla karakter och som hyste misstro till honom. Såsnart hon kände, att hon sör andra gången skulle blifva mor, anade hon en ny olycka. Nej! tillropade henne en inre röst, han skall aldrig lida att ett fråmmande barn njuter företräden som åro beröfvade hans egen son, han vet icke af någon resignation, och om han åfven skulle anklaga sig sjelf som sin lyckas baneman, så skall han dock blott lyssna till passionens