Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1851, sida 1

lyckats, men huru år det möjligt att skildra Mariquitas fasa vid den fruktansvårda upptåckten, att hon fallit ett offer får tvenne skurkars ränkor. Ack! det var ju gråseligt, att man begagnat en ådel, dygdig qvinna blott som ett föraktligt redskap. Hon, som för Anastasius hyst den ömmaste kårlek, vaknade nu för andra gången till medvetande af en förfårlig sanning. Från den dag, då Don Gorteja såg att hans djefvulska plan lyckats, försvann Anastasius utan att underråtta henne om sin afresa. Hon dolde sig icke för Don Gorteja, men återfordrade af honom med höga rop sitt barns fader, hvilken hon trodde vara röjd ur vågen af honom. I raseri satte han dolken får hennes bröst och svor att mörda henne, om hon någonsin förrådde hvad som håndt. Ack! åndteligen, åndteligen blef allt hennes klart, och hennes afsky för Anastasius, den afskyvårde presten, som ej af kårlek, utan blott enligt öfverenskommelse störtat henne i olycka, uttrångde snart hennes ovilja mot Don Gorteja. För denne hade hon ju egentligen aldrig kånt kårlekens rena låga brinna, Anastasius deremot hade hon ålskat så varmt, så sannt, att det förfårligaste hat uppstod i detta glödande sydlåndska bjerta, då hon upptåckte att den ålskade bedragit henne,