Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1851, sida 2

jag öfverträder den, jag en gång skall sinna förlåtelse der uppe i en båttre verld. Mariquita förmådde icke svara, hennes kånslor voro alltför håftigt skakade. Huru skulle vål ord kunna uttrycka den fruktansvårda striden i hennes inre? Hon visste knappt om hon förstod Anastasius! Snart aslågsnade hon sig, för att ostörd, ösverlemna sig åt sina tankar, för hvilka hon sjelf förfårades. I stället att, som hon kort tid förut såkert skulle hafva gjort, knåböja för den korsfåste Frälsaren och bedja om tillgift för den synden, att lugnt hafva ähört en sådan gudsförsmådelse, dfverlemnade hon sig åt de mest svårmande fantasier. Hon vacklade redan och anade det ånnu icke sjelf. Följande morgon, sedan Mariquita i feberaktiga drömmar tillbragt natten, meddelade henne Don Gorteja, att han mycket snart skulle göra en resa, och som bevis på att han åfven önskade förskassa henne glädje tillade han, att han anmodat Anastasius att hälla henne sällskap under sin frånvaro och bad henne enträget att vara glad och förekommande mot gästen. Hade hon emottagit underrättelsen om att stå under beskydd af en kyrkans tjenare medan hennes tankar ännu voro oskyldiga och endast helgade åt Gud, så skulle intet varit henne mera vålkommet, ty