des hade, säsom sörut, inga samtal egt rum dem emellan om deras barnlöshet; desto mera oväntadt var det för Mariquila, då Don Corteja en afton i Anastasii närvaro kände sig föranledd att begynna ett samtal, hvars innehåll vånde sig om lyckan eller olyckan att ega eller nödgas sakna familj. Det förundrade henne öfver all beskrifning, att Anastasius, som var den hel. romerska kyrkans prest och derjemnte underråttad om hennes sorg öfver att vara barnlös, med otrolig lillighet, ja nåstan opassande talade om den förfårliga olyckan, alt engång nödgas lemna denna jord, utan att hafva skånkt ett sig sjelf liknande våsende lifvet. -Skulle jag icke, utropade han, beklaga de genom äktenskapets band förenade, når Skaparen nekar dem, hvad en vålsigne!serik lag helgar; beklaga de stackars prester, dem en barbarisk lag, uppfunnen många år efter vår Frålsares jordiska lif och i strid mot hans låror, på det grymmaste sått beröfvar den enda verkliga lycka på jorden! Ja det år en lycka, en vålsignelse att ega barn, ja, vi kånna det alla instinktmåssigt från vår ungdom, och år jag ån en kyrkans tjenare, den man som omyndig yngling låt aflägga kyskhetslöstet, så tror jag dock, att Skaparen år ådlare ån menniskorna, att naturens kraf år heligare ån lagen, och att, når