Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1851, sida 2

att vörda kyrkan och dess tjenare hade hittills varit hennes enda stråsvan; nu var det annorlunda. Den olyckliga insåg faran. Med ifver satte hon sig emot sin mans plan och i den plågsammaste strid med sig sjelf, bäfvande, i det hon betåckte sitt ansigte med båda händerna, tillstod hon för honom att Anastasius icke mera var henne likgiltig. Allt hvad hon hittills hört var ett intet mot de ord som nu trångde till hennes öron. — Kallt och lugnt svarade Don Gorteja: — och hvarsföre förskräckes ni ösver denna känsla för Anastasius, då den icke förskråcker mig? — Ni älskar honom? så mycket båttre, jag önskar er lycka, ty jag vet att Anastasius delar edra känslor. Hvad mig betråffar, har jag ju redan tillstått får er, att jeg aldrig ålskat er, och att afsigten med mitt giftermål endast var att göra min broder arflös. Aldrig skulle jag haft gift mig, om jag ansett det för möjligt att blifva barnlös. Himlen ville icke bönhöra mig; vi äro således fria från hvarandra, så vida vi blifva ense derom. Mätte Anastasius göra er lyckligare ån jag förmätt.(Forts.)