Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1851, sida 1

taga en blifvande kardinal. Han år utmårkt i hvarje afseende; snillrik, lård, vacker och behaglig, skulle jag kalla honom förförisk, om jag icke visste, att man i er nårvaro, Donna, icke vågar tala så om en kyrkans tjenare.— -Tankar äro fria, och böra icke tvinga någon till gudssruktan eller gudlöshet,svarade Mariquita, dock borde man ganska riktigt icke i min nårvaro tala med frivoliiet om en kyrkans tjenare, så vida man gjorde afseende på mina önskningar.— Upptag det icke illa, svarade Don Gorteja nådtan mildt; dock försvann denna början till något hättre liksom ett irrsken. Allvarligare och mera afmått tillade han: — -Kom alltid ihåg, Donna, att Pater Anastasius år min båsta vån, som man måste behandla på det mest förekommande sått.Morgonen derpå anlånde Anastasius till slottet. Oaktadt sin oskuld och oersarenhet fruktade den unga makan en tredjes nårvaro der, hvarest så föga harmoni herrskade, och längre fram insåg hon blott allt för vål att hennes instinskt var riktig, men under dessa dagar, då den förskräckliga framtiden ännu låg dold får henne, begynte hon efterhand lyckÖnska sig öfver Pater Anastasii nårvaro.