Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1851, sida 1

lifvas. Huru stor var icke hennes bestörtning, då hon såg att Don Gorteja tog saken helt annorlunda. Han var höslig, men tillbakadragen och kall. Genom undergifvenhet, mildhet, ja tillochmed ömhet, hvartill hon ville tvinga sig, hoppades hon leda hans hjerta till båttre kånslor och gifva hans tankar en annan riktning, men förgåfves! Ack! man måste, med ett hjerta som trångtar efter sann och ren kärlek, hafva erfarit så mycken förödmjukelse som den olyckliga Mariquita, för att förstå de dödliga sår, dem hennes mans uppförande dagligen tillfogade henne. Han smekte hvarje bondbarn, sin hund, sin häst, men han hade icke ett vånligt ord, ej en blick för henne, och dock visade hon sig nöjd. Detta hade hon högtidligen lofvat Guds moder. Krossad i sin själ af de fruktansvårda bekymmer, hvilkas börda de brännheta tårarne ej förmådde att låtta, skötte hon sina yttre sysselsåttningar på vanligt sått. Under det nu hennes sorgliga lif framslöt tyst och obemårkt, emedan ingen kånde hennes smårtfulla ställning, afhörde hon med likgiltighet underråttelsen om, att hon snart skulle emottaga en gåst. — -Det år en prest, sade Don Gorteja. -Han var min båsta vån, medan jag studerade i Salamanca, och ho vet om vi icke mot