Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1851, sida 1

———— ————777 mörkt lif, hvari hvarje gryende morgon ånyo våckte medvetandet om en glådjelås tillvaro. Redan nu kånde hon, att förlusten af ett ålskadt våsen icke vore den största olycka, men ve, ve, ropade hon, satt nödgas förakta honom, som man litade på och älskade med varmt hjerta!Hvilken förskräcklig sanning utvecklade sig ej plötsligt för henne; hon, som man kunde kalla ett oersaret, svagt våsende, som aldrig i verlden anade, att det kunde gifvas tvenne åsigter om oskuld, dygd, sanning och religion, hon var bedragen. Länge ester denna sorgliga bekånnelse kände hon en rysning genomila sig säsnart hennes man nårmade sig henne, och först ester slera år förstod hon att denna afsky var honom vålkommen, ja, att han med afsigt framkallat den. Först når en håmnande Försyn utsånde sin blixt, förstod hon de djefvulska snaror i hvilka man invecklat henne. Uppfostrad af sin moder i de strångaste grundsatser om ovilkorlig undergifvenhet får sin mans vilja, förfårades hon, då hon märkte sina kånslor för Don Gorteja till denna grad afkylda. Den arma! i stället att beklaga sig, anklagade hon sig sjelf, gjorde sig sjelf förebråelser, bemödade sig att bedraga sig sjelf, och, i det hon hycklade kårlek, hoppades hon att den vissnade plantan åter skulle