Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1851, sida 1

nom förestållningar; derpå sörändrade hon tonen och föreställde honom, att resignation vore en Kristens förnämsta pligt; det vore att synda mot religionen och mot Gud, når man icke villigt fogade sig efter hans höga vilja, om den ån drabbade oss hårdt i första ögonblicket. Hon skulle, tillade hon, visserligen vara den första, som skulle kånna sig lycksalig att få skånka ett våsen lifvet, som vore vittnesbördet om tvenne ålskande hjertans innerliga förening, men för den Allsmåktiges vilja böjde hon sig utan knot. Huru stor var icke hennes håpnad och förskråckelse då hon tran Don Gortejes mun hörde Gudsförsmådande ord, lika nedslående som förödmjukande får en ung, årbar hustru. Han tillstod öppet, att orsaken hvarföre han så långtansfullt våntade en son, ingalunda var önskan att ega en ålskad pant af deras förening, icke en gång den naturliga önskan att esterlemna en arfvinge till sitt namn, utan endast afsigten att undandraga en yngre broder, den han hatade, sin förmögenhet, som han i brist af egen arfvinge, eljest vore nönsakad att efterlemna åt denne, emedan godsen voro fideikommisser. (Forts.)