Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1851, sida 1

år en nödvändig följd deraf att vi tillhöra en mindre stat, alt vi skola betala mera till hofvet ån en större stats undersäter; men det låter icke särdeles bra att utsåga det, derföre får det heta, att ii stora stater hvarje individs bidrag icke kan blifva så betydligt som i små.Nu år det visserligen ganska beqvåmt att på detta sått komma ifrån alla ledsamma erinTingar, att såga, det de små staterna skola betala mera till sina furstar i proportion ån de stora, och denna sats drifves derföre af hr Lagergren och konsorter, hvilka så uppfattat Sitt kall såsom folkets representanter, att de ståndigt skola förfåkta hofvets intressen och föröka landets bördor och elånde; men ligger det någon, den ringaste billighet deruti, att ett litet folk, som just genom sitt lands politiska och financiella svaghet år oförmöget att förskaffa sig en mångd förmåner till höjande af sin handel och industri och den allmånna välmägans förökande, hvilka de förra kunna bereda sig, skola likvål utgifva mera, ån de, Som åro i åtnjutande af alla dylika förmåner? Det torde säledes vara klart för enhvar, som skånkt dessa åmnen någon uppmårksamhet, att hvarken den absoluta siffran af fråmmande staters civillista, eller folkmångden kan utgöra någon förnuftig grund lika litet för utrönandet, huruvida en viss stat för nårvarande betalar för mycket eller för litet till sitt hof, som huru mycket densamma borde betala; och hvem inser icke åfven, huru orimligt och godtyckligt det skulle vara att taga folkmångden till grund med den ofvannåmnda modifikationen, att folket i de mindre staterna skulle betala mera, ån i de större. Man må, huru mycket man vill, stråfva att komma ifrån den der förtretliga beråkningsgrunden, som Handelstidningen begagnat; alltid måste man dertill återkomma, så framt man har något allvar med sin önskan att anstålla en verklig jemförelse emellan sårskilda staters civillistor? ty folkets tillgångar åro den enda sanna normen för dess anslag till konungahuset, så snart man icke vill betrakta furstliga personer såsom andra menniskor, och man således abstraherar från deras verkliga behof. — Och folkets tillgångar, huru utröna dem i jemförelse med andra nationers? Om det låte sig göra att med någon tillförlitlighet jemföra alla de Europeiska staternas årsproduktion eller nationalförmögenhet, vore detta utan tvifvel den bdsta måttstock får bedömandet, huruvida en viss stat i ett eller :: annat afseende betalar i skatt mera än billigt och tillbörligt år; men nu år förhållandet det, att sådant, under statistikens nårvarande outbildade tillstånd, icke med någon såkerhet låter sig göra knappt för en å två stater, ånnu mindre för flera. Deremot utgöra statens inkomster en öfverallt tillgånglig, och åtminstone i någon mån låmplig måttstock för bedömandet på nationens tillgångar och de sårskilda utgiftstitlarnas betydenhet; ty då regeringarne allestådes, för uppråtthållande af en lysande yta och en stor militårstyrka m. m., uttaga så mycket som möjligt och i de s. k. konservative vanligen åga så nitiske bundsförvandter dylika saker, att folkets vånner med knapp nöd kunna åt detta bevara en måttlig penning ill dess nödtorstiga behof — Ins. talar här