Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1851, sida 1

srom sounds to things, och sålunda erhälla någon visshet, huruvida vårt anslag till hofvet verkligen år så obetydligt; båsta Posttidning, var då så god och vålj! Den jemnförelsegrund, som P. T. nu vill etablera, eller att civillistorne skulle jemnfåras efter den absoluta siffran, så att det för Sverige så högt betydande belopp, som vårt konungahus nu upptager, skulle jemnföras med hvad det rika England och det stora Ryssland gifver till sina monarker, år till den grad absurd, att endast den, som från början stållt sig på en falsk ståndpunkt och år vand att oblygt drifva hvilken sats som helst, kunnat framkomma dermed. Efter den grundsats — hvilken icke som man till P. T:s heder, skulle vilja tro, framstålles på skåmt, utan verkligen år alfvarligt menad, hvilket synes deraf, att tidningen gjort sig det besvåret att, med ledning af tidningens sifferuppgifter, utråkna huru mycket hvardera af de öfriga civillistorna år större ån fåderneslandets, — skulle antingen den fattigaste och minsta stat utgifva lika mycket för detta åndamål som den rikaste och största, eller ock, tvårtom, de sednare icke erlågga mera ån de små staterne. Att det sednare icke år Posttidningens mening, veta vi nog. Således återstår endast att tro det förra, och i sanning synes man åfven på högre ort med all flit stråfva att genomföra denna förtråffliga grundsats. Den år emellertid sådan, att man åtminstone hittills icke vågat öppet bekånna densamma. Skulle man då måhånda — allt för att undvika den för våra konservative så ledsamma sammanstållningen med statsinkomsterna — jemnföra civillistorne efter förhållandet till solkmångden? — Men samma belopp, som för en befolkning af 900,000 greker utgjorde en måttlig summa af 300,000 rdr bko. — skulle på 60 millioner Ryssar gifva 20 millioner rdr samma mynt; eller, om man omvånder exemplet — samma belopp pr individ, som gifver Ryska kejsaren 8,800,000 rdr, skulle för konungen af Sverige gifva 486,346 rdr och får konungen af Grekland blott 132,000 rdr. Vore furstarne dermed belåtne? Kan man för öfrigt tånka sig något orimligare, ån att en Svensk eller Norrman skulle betala i skatt lika mycket som en Engelsman, och kan man vål vålja någon mera olåmplig och verkligen falsk utgångspunkt för sina jemnförelser, ån den, som vår stortaliga Posttidning vill hafva faststålld, så att, om en Engelsman kan betala 1 sterling eller 12 rdr bko till ett visst statsbehof, så har ej heller Svensken något att beklaga sig öfver, om han får betala så mycket! Har då vår officiella tidning aldrig hört talas om, att det till och med bland nationer af en ungefär lika folkmångd gifves betydande gradationer i vålstånd och kapitalstyrka. Huru kan man i detta afseende jemnsöra Danmark, med sina 2,300,000 inbyggare, och kyrkostaten med sina 2,900,000 inbyggare, eller Nederlåndernas 3,290,000 inb. med Portugals 3,400,000? Men, såger P. T. vidare, alltid måste afseende göras derpå, att i mycket stora stater varje individs bidrag icke kan blifva så beydligt som i små. Märk, huru slugt dessa ord äro stållda! Man vill inbilla oss, att det l