Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1851, sida 1

sa varit. hremens erkebiskoy kunde, eller råttare, ville icke uppfylla hans önskan. Han hade ju blott den tomma titeln af Ditmarskens skyddsherre; men ingen makt och ingen fördel; han var blott den skårm, bakom hvilken de stolta och obåndiga Ditmarskarne trotsade konungar och furstar, gjorde och låto efter eget godtfinnande i eget land. Reimer blef först uppehällen i Bremen med tvetydiga löften, och slutligen erhöll rent ut ett afslag. Han drog nu till Rom; men hår funnos för den enfaldige och råttframme Ditmarskaren så många krokvågar alt gå, så många lågre och högre trappsteg att belågga med guld, att han först ganska sent uppnådde den påsliga thronen och vann målet får sina önskningar. Med dispensationen vid det klappande hjertat ilade han nu slädjedrucken ut genom den sista holsteinska grånsbyn, då han varseblef eldsvådan inne i Ditmarsken. Den förekom honom som ett glädjebloss, antåndt af den älskade, för att fira och belysa hans hemkomst. Först sent på aftonen uppnådde han Neuenkirchien. bå den vestliga kanten af byn kom han alldeles förbi brandstållet, der blott dunkelröda högar af askmörja, några svagt glimmande kol och den oangenäma lukten