Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1851, sida 1

Nu uppstod ett mummel bland de andliga herrarne, och presten srån Wöhrden yttrade stött: -Af en stadgad man och af en landshöfding till, år det något verldsligt och låttsinnigt att tala sålunda.Då blef AÄrens ond, vände sig om emot honom och sade: vveriosligt. eller icke, jag, talar efter min öfvertygelse. Och det såger jag er: inga förebråelser, prest! Vi Ditmarskare hysa aktning för ert stånd och det heliga ord, 1 sörkunnen: men för ösrigt, får ni erinra er, att vi åro ett fritt folk, som hvarken böja oss under någon spira eller biskopskråkla. Icke något tvång vilja vi veta utaf, icke något hot eller lockande.— Ingendera af delarne skall bjudas eder, genmälte priorn; men J viljen vål icke sätta er emot klostrets uppbyggande? eller hindra gudfruktiga qvinnor att intråda i detsamma? — För mig, genmålte Johan Arens tvårt, må gerna intråda så många som hafva lust; men jag tror ånnu, att våra qvinnor heldre vilja skaffa fåderneslandet försvarare, hvilka det alltid kan behåfva, ån att sitta uti ensamma, dystra celler och Svarsva, rosenkransar. Och hvad de gamla angär, är jag af den tanka, att de icke heller särdeles bry sig om eller passa får klosterlisvet; våra qvinnor åro födda fria, såvål som vi.