Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1851, sida 2

Isebrands hade trångt igenom bröstharnesket; men på sidan, så att blott spetsen berörde refbenen, böjde sig mot ryggskenan och blef hängande vid de hakar, som sasthöllo den sistnämnda med bröstharnesket. Iunkern sporrade i samma ögonblick sin häst för att sätta in på angriparne och nedhugga dem men håsten, smårtad af det djupa södseret, stegrade sig, vacklade med sin tunga börda och sjönk under den till marken. bess ryttare, lika vig som stark, kom till att stå upprått, och höjde åter sitt tunga slagsvärd, då Reimer lopp till och fattade honom om lifvet, hvarefter Isebrand med en hellebard slog honom svårdet ur handen. En tredje Ditmarsker klångde sig opp om hans hals och, då de andre båda sköto på, tyngde honom bak långes ned till jorden. Det dånade i marken, då den våldige kåmpen föll, dfvergifven af sitt garde, som allaredan nu började att vika för bondhårens oemotståndliga angrepp. Ehuru blott lått sårad, var det omöjligt för honom, att i den tunga rustningen resa sig upp mot de tre våldiga fienderna. Och likvål hade dessa långt svårare att dråpa, ån att kullkasta honom: hans flinthårda, tjocka hjelm och harnesk motstodo alla hugg och ståtar. — Kan han icke då som en arl, utropade slutligen Isebrand, oss