Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1851, sida 1

— -— —— ——— försöka att trånga in öfver vågen, bemågtiga sig kanonerna, förnagla dem eller på annat sått göra dem obrukbara. Detta var naturligtvis ett ytterst vådligt företag, som likvål till de tvifvelrådiga fiendernas håpenhet inom få minuter lyckligtvis utfördes. Efter att hafva affyrat en onyttig salva, blefvo artilleristerne nedstötta, kanonerna omkullvräkta eller nedkastade i grafvarne och allt detta innan det bakom stående sotfolket förmådde att rådda dem. Väl gjorde de nu ett ordnadt modigt anfall och nedgjorde i detta de Ditmarsker, som dröjde för långe på vågen; men de ösriga kommo lått med tillhjelp af sina spjut tillbaka öfver grafvarne, och oroade från den omkringliggande trakten sina fiender. Förgålves låt Isebrand kalla dem tillbaka: så sörbittrade voro de, så heta på striden, att anförarens befallning förmådde intet; hvilket ej heller var något ovanligt hos det obåndiga folket. Slenitz tråffade anstalter att fördrifva motståndarne: han låt sammanföra risknippor, lavetter, hjul, med ett ord allt, som kunde begagnas till fyllning i grafvarne, och då han sålurida på begge sidor hade skaffat sig öfvergäng, befållde han ett dubbelt angrepp,