Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1851, sida 1

mer, som mel nedbåöjdt hufvud stödde sig mot en kanon: -Vi få oroligt våder och nordlig vind i morgon; har fienden lust att besåka oss, kommer han troligtvis antingen att vada eller simma. Friskt mod Reimer. Natten år lång, och jag ser, att du lika litet som jag år böjd för att sofva. Reimer råtade på sig, och kastade en blick bakom sig. Der stod tåltet, i hvilket Erika befann sig med fadren och några af sina qvinnliga slågtingar. År du rådd för att våcka vår bonersörerska? frågade Isebrand; hon sofver icke mer ån du; jag har hela natten hört dem hviska derinne. Sjung, min gosse, och var munter! Nu sprang ynglingen upp och satte sig på kanonen. Han fattade sedan ett spjut, som stod vid hans sida, och uppståmde en krigisk folksång. Allt som han sjöng, kommo flere till, slogo en krets omkring honom och föllo in med i omqvädet. Längs utåt bröstvärnet eftergnolade de väckta krigarne, som icke ville öfvergifva sina gamla seder, de kåra, välbekanta tonerna. — Det år Reimer! suckade Erika och tryckte den brånnande kinden mot korset, som skiljde henne från den ålskade; men hennes medsystrar begåfvo sig utanför tåltet, för att nårmare och tydligare höra ynglingens sköna