A —— bet moderna slasveriet. (Forts. fr. N:o 79.) På sådant sått ståller hungern prolekärvi i ett absolut beroende af kapitalisten. Han har ej någon garanti för sin individuella frihet, ej något försvar emot oråttvisan och förtrycket, ej någon utvåg alt kunna åt sin hustru och sina barn lemna i arf ens en enda skårf af hvad hans mödor och svett inbragt honom; och når svaghet och ålderdom medtagit hans krafter, eger han ej den minsta koja, der man låter honom i fred sluta sin mödosamma bana i denna verld! , Vi fråga ånnu en gång: månne detta ar slafveri eller ej? och hvilken, då man endast betraktar verkligheten utan afseende på den erkånda men violerade råttigheten, skulle ej vilja föredraga det gamla slafveriet? Ett af slafveriets kånnemårken var, såsom vi sett, uteslutning från medborgarerått, från hvarje deltagande i regeringen och förvaltningen af det allmånna, från hvarje andel i den kollektiva suveråniteten; och annorlunda kunde det ju ej heller vara. Den kollektiva suveråniteten år resultat af en association, der hvar och en insåtter sin råttighet och bevarar den under Ömsesidig garanti af alla, utgår från individens ursprungliga suveränitet öfver sig sjelf, från friheten, från personligheten; det var således helt följdriktigt att då man hos slafven förnekade det ena, man åfven förnekade honom det andra. Der individens frihet ej existerar, finnes ingen kollektiv suveränitet; der denna sednare saknas, der saknas åfven den förra. Dessa åro nemligen två begrepp som förutsätta hvarandra. Sanningen håraf hafva vi dagligen under ögonen. Allt efter som attentaten emot friheten tilltaga, i mån som vi fördjupa oss i tråldomen, återfödes godtycket och med detta de låror, som grunda råtten på den fysiska styrkan, eller på mystiska eller filosofiska abstractioner, som upplösa sig i den fysiska styrkan; man försöker på tusen sått att kullkasta den lyckligtvis oförstörbara dogmen: folkets suverdnitet. Man har sannerligen sina stora skål att frukta denna dogm, att fårdunkla och afskaffa den, om sådant vore möjligt; ty man skulle gerna vilja hindra och tillintetgöra den af denna dogm dragna slutsats, att vårt samhålle hvilar på en fullkomlig krånkning af råtta samhållsgrunden. Men år folket i verkligheten suverånt? Nej, såvida folket ej har den ringaste andel i styrelsen, i förvaltningen af de intressen som rörer det så nåra, år folket -— slaf i politiskt hänseende. Och detta folk, hvilka bildar det, då vi betrakta det från politisk synpunkt? Jo, ej blott proletårer, menniskor som ingenting åga, utan afven en stor del andre, af nationens ådlaste medlemmar. Må folket derför allvarsamt vilja vara politiskt fritt och det skall blifva det. Hvilken skall om våra efterkommande ropa: våra förfåder voro fegare ån Romarne, ty bland dem fanns ingen Spartacus. Men folket skall finna sin Spartacus, ja flere ån en; detta lider ej tvifvel; men denna de moderna slafvarnes Spartacus skall ej fly till bergen och ödemarken för att bevåpna några håmnande armar. Han skall ej blifva nådsaS——--;v—vv——— EEE