Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1851, sida 1

— — — Det moderna slafveriet. os (Forts. fr. N:o 78.) Vi förneka ej framstegen i moraliskt afseende; dessa framsteg åro stora emedan, under det de upplyfta menniskans vårde och helga principen af menniskans brådraskap, ovilkorligen måste, förr eller sednare, söljas af de sociala fakta, som logiskt motsvara dessa framsteg. Men i tingens närvarande skick år proletärens vilkor, ehuru i moraliskt hänseende ösverlågsne dock i hvad som hörer till det fysiska lifvet ofta under slafvens. Ty, slafven var alltid såker att herren skulle i sitt eget intresse, låta gifva honom föda, klåder, tak öfver hufvudet når aftonen kom samt skötsel och vård under sjukdomen; och samma intresse hindrade också att nedtynga slafven under ett allt för svårt arbete; men på proletåren hopas saklöst mångfaldiga slags arbeten af svåraste beskaffenhet; han år ej ens såker att för morgondagen erhålla ett lika släp. Om han lider, hvilken frågar efter honom? dör han, hvem vet det? En annan intager den bortgångnes stålle. Lika mycket leden glesna, lika mycket bidrager hungern att åter sylla dem! Har jag det som kan klinga sår jag nog den som vill springa, såger herren. Se hår den sattiges lott: fullkomligt beroende af den som anvånder honom. lefva när man gilver hans arm sysselsättning, når den rike kan draga någon fördel af honom, då når arbetet slår felt eller arbetslönen år otillräcklig. Såg nu, år detta slafveri eller ej? Slafven, utanför familjråtten och naturråtten, var ock utanför civilråtten. Hans lag, den ende lagen för honom var herrens godtycke. Hos oss år den fattige underkastad samma civillag som den rike, han har råttighet till lagens samma beskydd. Men erhåller han verkligen detta beskydd? Existerar den jemnlikhet som lagen proklamerar? Låtom oss se till huru hårmed sig förhåller. Man behöfver ej forska långe för att finna det maximen: alla äro lika inför lagen, endast år en tom fiktion, uppfunnen för att tillfredsstålla, vi kunna gerna såga för att bedraga det anklagande samvetet. En stor mångd lagar alldeles rakt i strid med jemlikhetsprincipen finnas till och utgifvas dagligen. Lagarne, stiftade af privilegierade klasser, afse endast deras fördel, men skada folkets, det vill såga det allmånnas intresse. Huru många monopol-lagar finnas ej, och hvilkas fördel afse de? Är det kanske det allmånna eller några få som draga fördel af dem? Hvilka regera tull-lagstiftningen, hvem beståmmer grånsorna får prohibitioner? Är det kanske folket? Afgifter af flera slag upptagas, på hvad — på den rikes åfverflåd eller den fattiges nådvåndighetsartiklar? Nej folket har samhållets bördor; andra plocka dess frukter! Råttvisan, som skulle tjena håg och låg, fattig och rik till vårn och skydd, visar åfven en anstötlig olikhet som ofta går ånda till förtryck. Sålunda, i afseende på hvad som rörer sjelfva personerna, hvilken strånghet emot folket! Hvilket mildt öfverseende emot