Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1851, sida 1

den rike? På ringaste misstanka om brottslighet bortryckes den stackars proletåren från hustru och barn: Det år oftast endast hans arbete som föder familjen. För honom gifves ej utvåg att stålla borgen; ty hvilken kautionerar vik för den som ingenting eger? Man kastar honom i sängelse; föga bekymrande sig om hans gamla svaga mor, hans sjuka hustru, hans värnlösa barn. Der, uti detta sängelse som år befolkadt med allt hvad samhållet har uselt och eländigt, råknar han med smårta de dagar, som skilja honom från de sina, han föreståller sig deras tårar, deras lidanden, deras ångslan; han hår om natten i sin feberaktiga halfslummer, hvar och en al dem ropa: Jag år hungrig! och slutligen når han blir förklarad oskyldig till anklagelsen och man såger till honom: du får nu gå! lemnar han fångelset med en förderfvad hålsa, en förlorad framtid. Men hvad bekymrar det dem som stifta lagarne, dem som tillåmpa dem? Huru fattig arbetaren ån må vara, så hånder det dock någon gång att han inför domstol har att försvara någon fördel eller tillbakavisa elt oråttvist påstående. Lagen år i dessa fall lika får alla; men genom andra lagens dispositioner har det i sjelfva verket blifvit annorlunda. Genom det nu rådande såttet att nåstan uteslutande med sportler låna domare och expeditionshafvande, har det blifvit nödigt att tid efter annan höja asgisterne för råttvisans erhållande. Och om desse afgifter åfven vore aldrig så små, så taga de dock bort den fattiges bråd men gifva den rike ånnu ett medel i handen att förtrycka. Deraf blir åter den nådvåndiga följd att den fattige oftast år nödsakad att i tysthet svälja de oförrätter, som tillskyndas honom af hans rika medbroder. Men se hår ånnu några exempel på lagarnes obillighet och oerhörda grymhet emot proletåren. För domaren framhar man en sjuklig, blek och utsvulten mensklig varelse, hvars nakenhet knappast döljes af några smutsiga trasor. Du har, såger domaren, blifvit funnen med att begåra allmosor, att sofva under nåtterna på allmån gata. Den menskliga varelsen förklarar med nåra utslocknad röst, att honom fattades , arbete, eller att han af ålder eller sjuklighet år oförmögen att arbeta och att han derföre måste anlita andras barmhertighet eller då af svålt, och att han utan bostad, utan slågtingar eller vånner, irrat omkring till dess han af trötthet och vanmagt nedfallit vid ett gathörn. Utan bostad, svarar domaren; ni år således, enligt lagen, skyldig till ansvar för låsdrifveri. Tiggeri, lösdrifveri, två förseelser som straffas, ni kryper genast i kurran. Om Kristus lefvat bland oss, så skulle en stadsbetjent helt såkert lagt hånderne på honom och en domare håktat honom för lösdrifveri: ty menniskones son hade ej en sten att hvila sitt hufvud på. (Forts.)