Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1851, sida 2

den byn, som ligger der? år det icke Meldorp? år det icke der, hvarest menniskoblod, Ditmarskerblod rann som vatten på gatorna? Och ändå kunnen J tala om fred? Fred, ja en fred, som den, hvilken lammet har, nål det tålmodigt ser på huru modren slagtas, och sjelf derefter idislande lågger sig ned och stråcker halsen för knifven! Vid Gud och den Heliga Jungfrun! Hvilken som hade sett det, som Holm såg, han måste blifva ett retad lejon, om ån naturen hade gifvit honom ett harhjerta. Sen J den mörka släcken der öfver Meldorps kyrktorn? Veten J hvad den betyder? Det år konungabaneret, blodsbaneret, som der svajar, såsom ett segertecken öfver det fria Ditmarsken, oss till hotelse. Springen då alla J, som åro ledsna af sriheten och lifvet, skynden diibort och böjen knå för detta banr, som ingen Ditmarsker sett sedan segren vid Bornhövedel Knåfallen! Stråcken ut edra halsar för bödelsyxan och trösten eder i döden med den tanken, att J nu likvål icke sen, huru soldaterna skånda edra hustrur och döttrar och mörda edra spåda barn. Hören hur det dånas derborta! Nu dricka de en vålgångsskål för Ditmarsken; de dricka vår undergång och förderf; viljen J icke skynda edet dit bort och tacka för skålen?(Forts.)