Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1851, sida 1

gen hindrar hennes frihet, d. v. s. hon njuter friheten inom grånsorna af sin magt. I samhållet stå mennniskorna i förhållande till hvarandra på tre sått, nemligen uti individuelt, husligt eller ekonomiskt samt uti politiskt: således tre olika spherer, der slafveriet kan intrånga, der menniskan kan blifva i olika grader afklådd sin suverånitet, sin frihet, sin personlighet. Låtom oss således från desse tre synpunkter kasta en blick på folkets tillstånd hos våra moderna nationer och se till hvad verklig frihet folket njuter uti individuelt, husligt, civilt och borgerligt afseende. I hvad hår blir fråga om i den individuela och husliga ordningen taga vi ordet folk i bemårkelsen af proletårer, d. v. s. de som ej ega något annat ån deras arbete att lefva af. Vi fåsta ej afseende på beskaffenheten af det arbete som idkas; således finnas proletårer i alla yrken och professioner, bestående af kroppsligt arbete. Dessa proletårer hafva visserligen ett stort söretråde framför de gamla slafvarne; de rå öfver sig sjelfve, kunna efter behag disponera dfver sig, handla eller vara overksame, med ett ord, de kunna hafva en egen vilja, och dessa råttigheter, för hvilkas utöfning lagarne garantera dem, tillerkänner man dem utan motsågelse. Men år ån deras vilja befriad från direkt tvång, så år den dock underkastad ett annat tvång, ett moraliskt tvång, ofta absolut. Vi hafva nyss sagt att proletåren år den menniska, som lefver af sitt arbete och som således skulle dö om hon ej arbetade. Proletariatet har således sin begrånsning af salariatet eller det, kapitalisten beviljar i utbyte mot arbetet. Nödvändigheten att lefva går således proletåren oemotståndligen beroende af kapitalisten. Når dennes börs tillslutes, når arbetet tryter, måste arbetaren antingen då eller tigga; detta sednare år en annan mer förnedrande och mer hård tråldom; hårtill kommer nu att lagen bestraffar tiggeriet såsom en förbrytelse. Kan man tånka sig ett beroende jemförligt med detta, grundadt på råttigheten att lefva eller nådvåndigheten att dö? Proletären beror af kapitalisten åfven i fråga om arbetslönens storlek. Genom att ej vidare lemna arbetsprestationer, kan arbetaren ej tvinga kapitalisten att höja ett orättmåtigt nedsatt salarium, ty utom det att å ena sidan lagstiftningen alltid gynnar kapitalet på arbetets bekostnad, så kan å andra sidan kapitalisten alltid dröja med att låta utföra sitt arbete; men proletåren måste arbeta eller då. Således år kapitalisten i tillfålle att sjelf bestämma vilkoren i det ömsesidiga kontraktet. Detta mildras dock nägot genom kapitalisternes inbördes täslan och konkurens. I sjelfva verket år således kapitalislen och proletdren i samma förhållande till hvarandra som de gamle samhållenas herre till slafren; också har benåmningarne herre och tjenare qvarstått i språket. Hvad var slafven i förhållande till herren? Ett arbetsinstrument, och det dyrbaraste af hans egendom. Lagen påtryckte slafven karaktåren af ting, en sak som besittes och det fysiska tvånget bragte honom till lydnad. Med