Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1851, sida 1

ning. Skulle då alla de srån urminnes tider ef adeln beviste tjenster, alla de hedersplatser och vårdigheter, hvilka, af adeln förtjente genom deras trohet, blifvit lemnade såsom årftliga, i stållet för att upphöja sånka adeln ner till brödraskap med gemene man? Må hvar och en dock erkånna, att han ej på något sått kan jemföra sig med 08s.Låtom oss sedan lyssna till dessa af 11:de seklets slaf utstötta klagorop: -Det år förskräckligt ej blott att se utan åfven att höra omtalas! För att utan tårar och suckar kunna tala derom, måste man omkring hjertat hafva ett tredubbelt koppar och en förskansning af diamanter: det arma folket arbetar oupphörligt, skonar hvarken kropp eller sjål, för att föda de öfrige stånden; odlar, förbåtirar och skördar jorden; der år ej någon årstid, månad, vecka, dag eller timma, som ej kråfver ett flitigt och strångt arbete: med ett ord, folket gör sig till tjenare och qvasi-medlare åt det lif Gud gifvit oss och hvilket ej kan underhållas utan jordens alster. Men af sitt arbete behåller folket endast mådorna och besvåren; det lilla som lemnas det af de produkter, det framskaffat, medtages af tryckande pålagor af hvarjehanda slag. I sin fattigdom år folket åndå ej befriadt från otaliga oråttmåtiga utpråssningar. bet år i sanning ett underverk att dess arbete kan råcka till att fullgöra så många fordringar; men också böjer sig folket under oket likasom om det vore ett osjåligt kreatur, ja, till och med mer!Oaktadt de obestridliga framsteg menskligheten gjort, hvad år det vål att i våra dagar söråndra i denna tafla? Intet. Folket svigtar ånnu under samma bördor; det år ännu folket som bekostar krigen, odlar jorden och år sånkt i brist och elånde. En ny råttighet, grundad på menniskornas jemnlikhet, har visserligen blifvit etablerad nåra såsom trosartikel, men denna råttighet, så stark inför det allmånna förnuftet, upphöjd till en religiös dogm, som man hådanefter kan benåmna kristna folkslagens samvete, har ånda in till våra dagar endast varit en ide, den der ej medfört något synnerligt inflytande på lifvets yttre förhållanden eller fått någon vidsträcktare tillämpning. Vi åro i sjelfva verket ånnu i det gamla slafveriet, endast något förmildradt och doldt under andra namn och andra former. Slafveriets våsende år tillintetgörelse af den menskliga personligheten, d. v. s. den menniskans naturliga frihet och suverånitet, som gör henne till en moralisk varelse, ansvarig för sina handlingar och skicklig till dygd. Nedstött till rang med djuren, ja till och med under dem, emedan hon upphört att vara person, år slafven kastad utom mensklighetens råttigheter och således utom mensklighetens pligter. Då man ej visste huru man rått skulle kalla menniskan i denna sin förnedring, betraktade man henne såsom ting, sak. Se der hvad man gjort af det ådlaste Gud skapat! Då slafveriet år tillintetgörelsen af personligheten, friheten, suveråniteten, ord som alla åro synonyma, kan slafveriet således endast finnas till i samhållet; ty utanfår samhållet år menniskan beroende blott af sig sjelf; inBEE NN t ÄF