Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1851, sida 2

— Det ljuder för mina öron som hämndens åska, yttrade konungen. Det vore vål om detta krig snart vore slut. — Det år slut; inföll hertigen: som jag förmodar skola innebyggarne, skråmda af den varnande början, skynda med att underkasta sig, och derföre skola vi, om dig så synes, dröja hår några dagar. Förr ån svaret hårpå kunde följa, intrådde de unga grefvarne af Oldenburg, Hans Alefeldt med flera generaler och slutligen anföraren för gardet, junker Slenitz, i salen. Till den sednare yttrade konungen kallt: Ert folk herre! år tappert, men grymt; det skonar hvarken qvinnor eller oskyldiga barn.— Eders majestät! genmålte Slenitz lika kallt: når salken släppes lös till jagt, gör den ingen skillnad på hök och dufva. Vilja vi hafva det ena måste vi taga det andra med. I krig går det icke annorlunda till; jag tånkte eders majeståt kånde allt sådant förut. — Krig kånner jag till; sade konung Hans; men blott sådana krig, som föras emot våpnade mån; på vårnlösa hafva mina soldater aldrig öfvat sitt mod. En general måste veta att hålla krigstukt. (Forts.)