Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1851, sida 2

pano med salt. (Insåndt.) Ånnu några ord om nöden i Mark. Att den arbetande klassens i Marks hårad ekonomiska stållning i allmånhet år bedröslig, kan tyvärr omöjligen bestridas, och tanken fattas af sorgliga aningar vid en blick in i framtiden. — Orsakerna till denna belågenhet åro: 1:o Våflönernes nedsättning i anseende till missgynnande konjunkturer, förorsakade dels af de stegrade priserne å bomullsgarn, dels af nödvändigheten att å varorne hålla lika pris med fabrikerne samt dels af den allmånna penningebristen, som medfört en ovanlig mångd konkurser bland nåstan alla samhållsklasser och tillskyndat ortens -sörlåggarebetydliga förluster, hvilka föranledt många af dem att — af oklanderlig omtanka får eget vål — dels nedlågga, dels inskrånka sin rörelse. 2:o Ortens ösverbesolkning. Bomullsväsnadsslöjden, som under slera är utgjorde en sårdeles god inkomstkålla, lockade srämlingar till orten samt drångar och pigor att, utan annan egendom ån våfstolen och spiltrocken, sammanpara sig på Guds försyn. — Sålunda finI ner man i de trångaste hyddor ofta 2 å 3 talrika hushåll sammanpackade. 3:o Ärbetsklassens böjelse för maklighet och vdllefnad. Många af de mindre jordbrukarne samt torpare hafva långe åsidosatt, att med flit och omsorg odla sina tegar, och orten har följakteligen icke saknat spanmålshandlande, som riktat sig på de mindre bemedlades liknöjdhet får jordbruksskåtseln. Detta bevisas, bland annat, af de flera hundrade skuldfordringsmål, som — får på kredit erhållen såd — hvarje år göras anhångige vid Marks håradsrått. I norra delen af håradet, hvarest jordbruket år både inskrånktare och mindre lönande, år jorden mycket vål brukad, hvaremot innebyggarne i södra delen af håradet mindre befattat sig med denna arbete fordrande men såkrare nåringsgren, oaktadt jordmånen hår år betydligt båttre. Emellertid har på ett par års tid åt jordbruket lemnats mera uppmårksamhet, så att, om icke orten vore öfverbefolkad, skulle såkerligen obetydligt spanmål hådanefter behöfva uppköpas från angrånsande orter. Att klandra de förmögnare, för det de icke skrinlågga hela vinsten af en lyckad handelsspekulation utan anvånda en del deraf till sina boningars uppsnyggande och till den urgamla svenska gästsrihetens utöfvande, vore serdeles ensaldigt eller ock ett språk, taladt af afunden. Men då den fattige vill hårma den söormögnares lyx utan att vilja likna honom i en omtänksam idoghet; då torparen och inhyseshjonet, glömmande sin beroende ställning och en oviss framtid, i kassekitteln och brånvinsslaskan drånka sina arbetssörtjenster sör dagen, — då kan ju icke nöden, om den ock dröjer, långe uteblifva. Många aktningsvårda undantag sinnas, — låttjan och begåret efter rusgifvande drycker åro icke alltid bofaste i arbetarens koja; men låtom oss icke förneka, att der idoghet och gudsfruktan råda, år nåden en sållsynt ja nåstan okånd fåst. Af det föregående inhåmtas de egentliga orsakerne till arbetsklassens i orten nårvarande nödstållda belågenhet och nu borde följa ett förslag till beredande af ökad arbetsförtjenst. Insåndaren kan emellertid icke uppgifva något annat, hvarigenom åndamålet nårmast kunde vinnas, ån att tullafgiften å råämnen för bomullsväfnadsslöjden betydligt nedsattes, hvaremot samma asgift å införsel af utlåndska fabrikater i samma mån ökades, hvarigenom sörläggarne för ifrägavarande slöjd ånnu kunde ega någon fördel vid attfortsåtta sin rörelse. Om detta förslag, grundat på förhållandena inom Marks hårad, icke bett illl HL (..L