Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1851, sida 1

(Forts. fr. N:o 76.) Då de kunglige bråderne, ridande vid sidan af hvarandra, kommo midt utanför olycksstållet, reste sig på knå en ur dödsdvalan uppvaknad Ditmarsker; som för att hålla sig uppe måste stödja handen mot sin grannes lik. Stelnadt blod hade sammanklibbat en del af hans silfverhvita hår och råda strimmor vanstållde hans dödsbleka ansigte. Han säste sin stela och vansinniga blick på de kommande. Deras håstar stannade, frustade och stegrade sig; och emot sin vilja mäste bröderne afhöra den döende gubbens tilltal: Himlen förkaste eder och jorden uppsluke eder, J krönte röfvare! Hvad viljen J här i värt fredliga land? Hvad hafva våra värnlösa, omyndiga barn och qvinnor brutit emot eder? Deras blod klibbar vid edra händer och skall som outslåckliga lågor pina edra arma sjålar i afgrunden! Framåt! framåt! mördare, mordbrånnare, ödeläggare; men hämndens dag år