carl Joseph Fast, Svensk Presl och Missionår i China. Nelkr .olog-. Tidigt började denne unge, förhoppningssulle man sin för kristendomens sak så ansvarsfulla och betydelserika verksamhet. Tidigt afbröts den, som blomman i sin knoppning. Ett minnesord öfver den hådangångne må derföre med välvilja upptagas, likasom det af vålmeningen uttalas. Carl Jos. Fast föddes på Lilla Edet den 8 Oktober 1822, och var son af dåvarande låraren vid skolan derstådes, sedermera prosten i Fagered Carl Fr. Fast och Sara Chr. Malmstedt. Efter genomgången lårokurs vid högre lårdomsskolan och kongl. gymnasium i Gåtheborg, fullbordade han sina studier vid Lunds universitet, och prestvigdes der, med kongl. tillstånd, hösten 1848. Samma höst utgick han såsom missionår, från missions-institutet i Lund, till London, der han under vintern 1848—49 studerade praktisk medicin. Atföljd af missionåren Elgqvist begaf han sig, i Juni sistnämnde år, till China; ankom på hösten samma år till Hongkong; reste sedermera ensam till provinshufvudstaden Fuhchau, som ligger 600 mil upp i Chinesiska landet, och vistades der intill sommaren 1850, för att så grundligt, som möjligt, studera dels mandarin språket, dels insödingarnes solkspråk. Vid denna tid sammantråssade han å ånyo med Elgqvist. De båda vännerne bosatte sig här i en usel lerkoja, sör att, så snart som möjligt, börja sitt gemensamma värf, hvartill de kånde sig af en inre gudomlig kallelse på det kraftigaste uppmanade. Den 12 November 1850 begåfvo de sig tillsammans från Fuhchau, ned efter Minfloden, för att i en penningeangelågenhet besöka några engelska skepp. De tillbragte natten på ett af fartygen, och åmnade begifva sig hem tillbaka påföljande dagen. Men på floden ansöllos de af sjörösfvare. Elgqvist råddade sig genom simmande; Fast blef sårad i armen och omkom i vattnet. Många vånner, både i Sverige och England, sakna den anspräkslöse, för hvilken dagen så plötsligen slutades, förr ån aftonen kom. Af Guds Andes eld lifvades hans hjerta, och hans af en sann nitålskan glådande sinne, hans rena uppsåt, hans allvarliga föresatser voro en borgen, att han i sitt dyra kall skulle beredt mycken nytta; men budskapet kom — och han kallades till den sista flyttningen. Hans valspråk var Math. 10: 39, och hans predikstolsverser Ps. B. N:o 123: 6, 7. — Så pröfvade Herren hans tro. Så syntes hans krona hår flåtad af törnen. Men vi tvifle dock icke, att Gud var med honom: -honom gaf i nåden styrka och i döden 1 salig ro.