Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1851, sida 2

åskar ditt fädernesland högre, ån en egen osåker lycka och sinnlig lusta! Erika rodnade; stridiga kånslor kåmpade i hennes bråst; håftigt upprörd höjde och sånkte det sig som hafvets böljor: kårleken drog henne till Reimer; åran till det glånsande korset. Ännu segrade den första. — Är det också er vilja min far? — frågade hon darrande. — Icke min befallning — genmålte han — men min Önskan. Jag tånkte, du skulle visa oss, att du är en Wollersien: att du tillhör en slågt, som har ålskat fådernesland och åra ösver allt annat på jorden. Erika sånkte de tårfyllda ögonen, som till ett afslag; likvål visade kårleken henne ånnu en utvåg. Reimer Voget — sade hon — har ju vårt löfte; utan hans tillåtelse kunna vi icke bryta det. Jag tror han år inne i kyrkan, för att hemia fanan; jag tycker vi först borde skicka efter honom, för att höra om han vill låsa mig från min förpliktelse. Hennes far biföll förslaget och Reimer blef kallad. Såsnart han hade erfarit hvarom fråga var och att det asgörande berodde af honom ensam, nekade han först beståmdt att gifva sitt samtycke, och gaf såsom ersåttning anvisning