ce Bey vore den båst passande mannen, dels emedan han år van vid att vistas ibland turkarna, och de skänska byräkraterna åro verkligen turkiska paschar, och dels äger han den utomordentliga förmågan att sörsätta folk i en lethargisk dvala, och lånet kan i många hånseenden behöfva magnetiseras. Ty i dylikt fall skulle det kanske sjelf kunna uppgifva botemedel till en stor del af de lidanden, som man hittills ansett för obotliga. Bland skåningarne sjelfva lår en håradshösding Carl Trolle på Klågerup anses för ett ypperligt landsböfdingeämne, men på dylika åmnen har man sannolikt åfverflåd på vida nårmare håll. Snållposten från Malmö har blifvit måkta vred öfver Handelstidningens såndebref till landets skollärare. Det var också ett himmelsskriande plakat, som förtjenar att vederbörligen nåpsas. Handelstidningen, denne ryslige demagog, som ifrar för frihet, upplysning och förbåttradt samhållsskick, således för anarchi, och som har ett horn i sidan till auktoritetstron och den barbariska grossmyndigheten, under det den intresserar sig för folkets bildning, således för arbetssöreningar och påbelvålde, hvilka ord enligt vissa åsigter åro synonyma, denne farlige uppviglare skall skickas ut bland de grötåtande skånska bönderna och våcka dem ur sina ljufliga illusioner om nårvarande tids lycksalighet. Hvilken oerhörd djerfhet från det liberala partiets sida, hvilket ingrepp i folkundervisningens åganderått! Men det roliga af alltsamman år att de der gråbråderna (i egentlig mening tiggarmunkar, som halsstarrigt fasthålla sig vid sin papistiska surdeg), icke förmå att skilja emellan sak och person. De kunna icke låra sig inse, att det i ett konstitutionellt sam hålle kan finnas mycket elånde och många brister som behöfva afhjelpas, falska och söråldrade institutioner som fordra föråndring. otillåmpliga och enligt tidens kraf odugliga eller rent af barbariska stadgar, som måste afskaffas, och att samhållets hågsta styresman detta oaktadt kan vara en af de yppersta, mest upplyste och menniskoålskande regenter, som någon tid eller något land har att uppvisa. Och detta har ju aldrig någon förnekat. Aldraminst bör vål H. T. hafva gjort skål för en sådan beskyllning. Men till en dylik slutsatts kommer man alltid från vissa håll, så att det synes stå ganska klent till med dessa personers logik, som år till och med underlågsen sjelfva Dumboms, ty det var han som skilnad fann emellan esse och non esse. Skulle likvål det gråa lågrets hottentotter tro att vi hår i Skåne lefva i guldåldren, i ett paradisiskt tillstånd ech -att vi ha ingenting att klaga öfver, men mycket att tacka för,så borde de göra sig litet mer hemmastadde bland kommunerna och se huru lyxen tilltager under det vålmågan aftager, huru den måktige förtrycker den svage, gör sig till dess förmyndare och målsman, huru alla fria författningar illuderas, förvrångas och göras till tvångmedel, huru armod och fattigdom tillvexa och huru proletariatets förfårliga hydra visar det ena hufvudet rysligare ån det andra, hur många man ån tror sig afhugga den. De borde göra sig litet närmare bekanta med stattorparesystemet och alla dess ohyggliga följder, med den lågre folkklassen af utsugade torpare och kringvråkta inhyseshjon, med folkundervisningens blånkande elånde, med den nya fattigvårdens otillåmplighet och ojemna fördelning, oberåknadt det man iklådt barmhertigheten tvångströja och satt de behöfvande på vatten och bråd, och ånnu mera, de borde taga mera reda på en del dryga embetsmåns sått att gå tillvåga, ty ibland polismyndigheterna och de civile-ähafva i alla tider funnits och finnas ån i våra dagar hvad man kallar blodsugare (dylika åro icke sållsynte bland sjelfva folket), och bland klereciet de som i tid och otid inblanda sig i sina åhörares trosoch familjelif, — de borde, som sagdt år, göra sig ett klarare begrepp om allt detta, för att ölvertyga sig om att vi icke lefva under någon löfhyddotids sötebrödsdagar, så vida de annars icke äro komplett begreppslöse. Man har under senare tiderna förmärkt en viss benågenhet får socialism eller till och med kommunism hos våra adlige possessionater. De bortsålja af sina försäders jord den ena byn efter den andra, det ena hemmanet efter det andra, det ena stycket efter det an. Los LK ff A4F-.2 — —