Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1851, sida 1

sin stol, och de öfriga följde, en ester annan, hans exempel. Den ene främmande herren, som under allt detta icke hade yttrat ett ord, men deremot gjort betydliga minskningar på ett stort vildsvinshufvud, likasom han ej under hela mältiden tagit vidare andel i konversationen, än att dricka ocn proponera skålarne, hade nu omsider slutat sitt bordsgöromål. Han sköt silfverfatet ifrån sig, drog stolen tillbaka och reste sig. Det var en medelålders, jåttestor man; ånnu långre och lika så för som den störste af Ditmarskarne; med ett solbråndt, årrigt ansigte, svart, krusigt hår, hvita ågonbryn och stora bruna ågon. Är Ditmarsken bunden vid himlen med kedjor? — mumlade han — alldenstund man går så många omständigheter. Rustningar hafva gjorts tillråckliga nog att kunna störta ett helt konungarike; och jag med min trupp ensam tager Ditmarsken på mitt samvete. Waer dig, Buer! wenn min Garde kumt! Han utstötte några ihåliga toner, som liknade skratt; men intet drag föråndradesi hans bistra uppsyn. Den unge Ditmarsken såg stinnt på honom och sade betydelsefullt: Junker Stenitz! Ditmarsken har grafvar.Hans åldre följeslagare stötte på honom