Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1851, sida 1

munkar, hvilket ju lått kan inträffa: hvad skall jag då blifva? — Påfve, min höge broder! tog hertigen till orda — påfve i Ditmarsken. — Och jag — inföll grefve Otto — vill blifva bigtfader i ett nunnekloster. Detta skämt skulle sortsatts långre, om icke värdens son, den unge Breide Ranzau, hade trådt in i salen med det budskap: att tvenne gesandter befunno sig utanför på borggården, och bådo om audiens hos konungen och hertigen. — Gesandter! — återtog hertigen, liksom ; hånfullt, — hafva bånder också gesandter? — Hvar åro de? — frågade grefve Otto. — Nere på borggården — svarade den unge Ranzau. huru dessa marskoxar se ut. — Nå huru se de ut? — frågade hans I broder, som blef sittande. — Stora, breda och vålgödda — svarade Otto vid fönstret — svarta som korpar från vanlig dörr, utan gå på sidan: ty jag tror, att de hafva på sig minst sex våstar och toll par byxor. fe Grefven reste sig och gick bort till till fönstret. Jag har lust att se — yttrade han — topp till tå. De kunna ej gå in genom en