fakkltGASCCJCI OM CRoleran under epidemien 2 60lhebory 1850 och sjukvården å cholera-sjukhuset vid Breda Vågen, samt åsigter om sjukdomens natur af Dr H. I. Carlsson. Götheborg, D.F. Bonniers förlag, 1851. Sid. 71 liten oktav samt en öÖfrersigtstabell. Pris 32 sk. bko. Författarens första afsigt var att, till åtlydnad af påbudet i den kongl. förordningen, -om hvad i hånseende till farsoten cholera iakttagas bör, till Sundhets-Collegium afgifva en vetenskaplig beråttelse om sina iakttagelser rörande sjukdomens natur, sått att sprida sig, medel derimot o. s. v.; men då han kom till det bihang, som i allmånhet afhandlar sjukdomens natur, gaf detta honom åmne till utförligare betraktelser ån som på förhand voro beråknade. bDå jag sålunda — såger försattaren — dels sann att min beråättelse blef nog vidlyftig för att utgöra en skriftlig rapport, dels trodde att den kunde vara af något intresse för allmånheten, och möjligen för den af mina embetsbråder, som ånnu ej varit i tillfålle att göra sjukdomens personliga bekantskap, helst en och annan enskilt tillfrågat mig om hvad erfarenhet jag samlat, beslöt jag att i tryck offentliggöra denna lilla skrift.Efter en kort inledning öfvergår ashandlingen till 1. Sjukdomens förlopp; 2. Liköppningarna; 3. Diagnos; 4. Prognos; 5. Behandlingen; samt 6. Asigter om sjuk omens natur, hvilka åro utförligt och vål framstållda. Författaren, som förnekar kolerans uppkomst och utbredning genom smitta, meddelar slutligen sina låsare följande resonnemang eller tillåmpning af hvad han förut lagt i dagen — hvilket resonnemang vi med så mycket större nöje hår aftrycka, som det till punkt och pricka Öåfverensståmmer med vår egen alltid uttalade öfvertygelse om spårrningsätgärders onyttighet och skada: -På grund af de nu framställda äsigter om sjukdomens natur, vidhåller jag den öfvertygelse, att allt afseende på sjukdomens smittbarhet, äfven om en sådan uti enstaka fall tillåfventyrs skulle kunna bevisas, bår helt och hållet lemnas å sido, så vål från Statens sida, som från den enskiltes. Erfarenheten synes tillråckligen hafva visat, ej allenast att karantåner och spårrningar icke förmått att skydda orter som dermed hafva utrustat sig, utan åfven att en fri gemenskap med sjuk ort ej medför någon fara för en frisk. Under det choleran gick hår förliden höst, hade alla grannorter sorgfålligt spårrat sig emot Göteborg, men det oaktadt gick farsoten sin gång och låt inga menskliga hinder afhålla sig ifrån att besöka de orter, hvarest den kunde finna nåring. Under samma tid fanns ingen direkt och regelbunden communication med utlandet, mer ån en ångbåtsled hårimellan och Hull; denna fortgick oafbrutet och obehindradt hela tiden ända tills några dagar före Jul, utan att något sjukdomens öfverförande härifrän till England afhördes. Då detta lands exempel åberopas för att ådagalågga vigten af karantånernas upphörande, plåga contagionisterna förkasta giltigheten deraf med den invändning, att det år handelsinteresset som tvungit Engelsmånnen att instålla karantånerna, och att det sålunda ej bör gålla såsom bevis på deras öfvertygelse om saken. Denna fråga år så vigtig att den tarfvar en liten utredning, hvilken jag uti få ord vill försöka. Det år en ofta omsagd mening, att Engelsmånnen åro ett folk som alltid i första rummet ser på sina egna interessen. Så som detta omdöme vanligen förstås, visar det ett fullkomligt misskännande af hufvuddraget i deras karaktär, ty i det hela finner man ingenstådes så mycken samvetsgrannhet, ej heller så storartade och ridderliga uppoffringar, som i England, antingen det gåller allmånt eller enskildt behof. Men deremot år det sant, att Engelsmånnen icke göra några åndamålslösa uppoffringar, och detta kallar jag klokhet, långt ifrån egennytta eller snikenhet, för hvilka olater de i sanning mindre ån andra kunna sörebräs. Om vi ock så ville ifrågasåtta att det skulle varit rent egoistiskt interesse som föranledt dem att upphåfva karantånerna, tvårt emot deras egen dfvertygelse, så skulle vi lått finna huruledes att annat inforoccaoa då finnas A