Nå jag går dit upp så länge, skynda att ställa vagnen i ordning, befallde Julia. Det behöfs ej tre minuter, ers nåd,4 var betjeningens svar. — Vissa menniskor besöka mycket ogerna kyrkogärdar, till och med om de som denna voro öfversädda med blommor och skuggrika aller. Men orsaken är förmodligen ingen annan än att de äro rädda för spöken; spöken midt på ljusa dagen . . . hur är det väl möjligt? ... — Jo, samvetet och de onda gerningarne kunna också spöka, de äro just ena rigtiga hjernspöken, de — och att sen vid hvarje steg kanske stöta på dödsskallar och benstumpar, nej, se det är alldeles förmycket. — Asynen af och tanken på döden genera oss och derföre gå vi aldrig dit, så resonera dessa spökrädda helt lakoniskt. ej, de gå visst icke dit, men de bäras dock dit! — En sådsn obestämd känsla af vedervilja och ryaning bemäktigade sig ock Julia, när hon trädde in bland grafvarne på Pere-Lachaises kyrkogård. — Och ändå var här så skönt; aftonsolens hela glans belyste så frilfullt de hvita marmorkorsen, de tysta vårdarne, mellan hvilka cypresser oeh pinjer, liljor och rosor om hvarandra utandades sitt doft i aftonvinden. — En hop glada barn voro ej så fllosoflska som markisinnan, de rustade rätt tappert om på, jag vet icke hvad för en stor mans graf, oeh sprungo af hjertans lust kapp öfver de mossiga stenhällarne, men de voro också barn. Vagnen är redan färdig, ers nåd,? hördes i detsamI ma, men markisinnan ville först bryta en skön kamela, som blommade på en närbelägen graf,