Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1851, sida 2

— Men eden? eden? ... invänder läsaren kanske missbelåten med att nödgas gå miste om någon skakande effekt, något riktigt theatraliskt coup-de main, hon hade ju svurit att döda sig sjelf, hvasa? — Ja visst, men vi få upplysa om att för Julia betydde en ed detsamma som — intet. — Nu hörde markisinnan händelsevis att St. Aubin gaf befallning om sin vagn, han skulle resa åt landet, hon hörde den köra fram och hörde den åter alltmer aflägsna sig, ånnu låg hon tankfull qvar i ottomanen. — Då springer hon hastigt upp, liksom träffad af en platelig ingifvelse och ställde sig framför spegeln; en djup rodnad öfverdrog hennes brännheta kinder, de rika lockarnes svall slog hon tillbaka och stampande med sin nätta fot utbrast hon för sig: Och jag skulle väl vänta här för att dö i morgon! — hur kan man vara så narraktig att tro det? .. nei. .. jag reser genast härifrån, om fyra timmar är jag långt från Paris, jag skall ännu lefva för att njuta lifvet, ack, lifvet är så skönt! ... och hon ringde häftigt med en silfverklocka. — Tvenne timmar derefter rullade en fyrspänd resvagn utåt Boulevard des Italiennes, i densamma satt Julia på väg till utlandet, Julia, som ej behöft mer än tvenne timmar för att fylla sitt chatull med guld och säkra anvisningar från sin bankir, Julia, som behöft unnu mindre tid för aflägga och bryta en ed. — Hon gäckade hela verlden, men skulle hon väl också kunna gäcka försynen? — Af en hindelse gick något på resvagnen sönder just när de uppnått ingången, som förer till den med kors och vårdar rikt besådda blomsterpaterr, som Parisarne gett namnet Pere-Lachaise.