men kassan ville han gerna spara, Tralalala, Tralalala. Han sade: sden seden så dummer år, Tralalala etc. Vid hvarje grind man en slant begår.Tralalala etc. bper hvarje resande Öppnar sin pung, hvad väntas då icke af landets kung.Hans drottning, en qvinna så omtånksam, sad: -hushålla år ju allsingen skam.-Och folket må gifva grindpengarne ut, att neka, det må de väl veta h—t.-Att ta af den ena och gifva en ann det går ju en konung, då så han kan.M-n konungen sade: Min söta gemål, om folket sänt prejeri ej tål?En mes du är-, sade drottningen hvasst, delågra då staden och det i hast!Försvarare har du i gossarne grå, ty stjernor och band kan du gifva dem då. -Och hvad bekymrar oss folkets rop, ty tiggare bli de till slut allihop.-Det rådet var godt-, sade kungen fort; som du befaller skall allt bli gjordt.-Och hade jag nu icke dig min vån, hur gick det vål då med regeringen?Till statens kontor kom kungens beslut, Tralalala, Tralalala, Och slantarne skyndsamt råknades ut. Tralalala, Tralalala. Visan år bitter, det kan ej nekas; men att löna den ena bitterheten med en annan, år dock ej moraliskt riktigt, minst af ett sållskap, som inom sig råknar så många bildade och upplysta personer, af hvilka man kunde vånta något helt annat, ån utöfvandet af en så beskaffad vedergållningsrått. V. v. M.