Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1851, sida 1

att fålla en råltvisare dom. Denna tanke skall uppmuntra mig att oförfärad gå framåt på den våg, jag hittills vandrat. Och såvidt jag och den simple mannen icke handla obetänksamt, såvidt jag och han pröfva allt och endast behålla det goda, skola också våra sträfvanden lyckas i sinom tid; ty frihetens sak år åfven (iuds sak; med hans hjelp skall rättvisan mer och mer komma att herrska på jorden, i staternas lagar och inrättningar. Hvem vill då fålla modet, om också den goda sakens seger icke kommer så hastigt, som ? H . . Ä önskligt vore; hvem vill vål tillkämpa sig rättvisa genom utöfvande al det orätta? Det . . ? ) vill ingen, som år fullt öfvertygad derom, att Gud år med honom och hans rättvisa sak. 2 . Detta år Drammens arbetareförenings öfvertygelse, och derföre år hvarje fruktan, att den skall begå någon oordning, grundlös och otidig. Jag upprepar min försäkran, att de hedersbetygelser, hvarmed Drammens arbetaresörening nu emottager mig. skola, i alla mina lisdagar med outplänliga drag stå inpreglade i mitt hjerta-. Det andra talet som hr Hansen höll, var af följande innehåll: -Låt aristokraterne le, låt ministeriella organer höja sin röst mot rena, demokratiska ider? Genom att stå i spetsen för eller vara det aristokratiska partiets förespråkare, har man en ljus framtid i sigte, och man samlar vånner omkring sig, hvilka hafva betydligt inflytande på ens framtida Ode; men hvad vinver demokratiens förespråkare, den sanna frihetens vån, folkets man? Från den dag han upptråder, för att såtta sig i opposition mot aristokratiska anspråk, stiger mörkret upp och fördunklar hans framtids horisont. Den åkta fosterlandsvånnen hyllar hans åsigter, och kånner sitt hjerta klappar för honom, men han år oftast får svag att understödja honom vid förefallande behof, och den som hear talat får hans, frihetens eller folkets sak, skall förr eller sednare duka under för öfvermakten. En man af det vanliga slaget år lik den, som i sarans ögonblick, når stormen bryter lös och skeppet kränger, likgiltig ej vill flytta sin fot från däcket för att berga segel. Han betraktar med slöhet huru det ena seglet slites från liket efter det andra af stormens hånande lek. I stållet att sticka upp i vind når stormen börjar, faller han af, och låter böljan drifva skeppet hvart den behagar; han följer med strömmen, som ordspråket såger, och lemnar den i sticket, som försvarat hans intressen. ben tunga, som förut med hänryckning nåmnde det namn den bar, som var en af oppositionens bantr-förare, förstummas. Man tånker med ett smårtsamt minne på dessa sållsynta mån, hvilka så att såga nedstego från en mera upphöjd ståndpunkt, dit i synnerhet kunskaper och talanger höjt dem, till en lågre, för att upplysa folket om dess råttigheter i stats-samhållet och i politiskt hänseende hålla det vaket, på det den demokratiska vågskälen ej må lyftas för mycket i vådret. En sådan man vandrar hela sitt lif på törnen, men han våljer hellre denna osåkra, slippriga bana, emedan hans egen öfvertygelse bjuder honom det, ån den blomsterbeströdda vågen. Får sådana mån bör man hysa aktning; endast folkets förtroende och kårlek han åstadkomma att de hålla sig uppe.