Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1851, sida 2

sar -såväl naturliga som artificiellafunnos numera endast hos -demoiselle Denise, rue St. Lazare.— Antingen det nu var de verkligt vackra blommornas, eller den sköna sleuristens skull, alltnog: inom något år hade vår Denise redan samlat en ej obetydlig förtjenst. — Om man hårtill i tankarne adderar arfvet efter den gamla faster Martha, som dött i sin goda brorsdotters armar, så tillhörde Denise ätminstone ej antalet af de grisetter, som åtnjutit så stort medlidande i herr Sues tendensromaner. . — Nej, Denise var lefnadssrisk, arbetsam och blott sjutton år, ja, hon skulle varit verkligen lycklig, derest hon inte egt tvenne sorger, stackars Denise! ... — Visst slåtade hon slitigt sina kransar, men då under arbetet någon af hennes unga medhjelparinnor började en liten stump inståmde hon aldrig och de sade då genast: ack, förlät oss, det är sannt, du tycker ej om sång..; en i hast söndertryckt tår var då vanligen Denises enda svar, hon som förr sjelf brukade sjunga så gerna. (Forts.)