L m Korrespondensartikel från Paris. Så ha då två med båfvan emotsedda dagar gått ned i evighetens sköte, utan att Paris derunder varit stördt i sitt lugn. Den ena dagen var den, då national-fårsamlingen med b tydlig pluralitet afslog den ifrågasatta dotationen till presidenten, den andre var den 24 Februari. Genom den utgång anslagsfrågan fick i nationalförsamlingen år presidenten kommen på en ganska ömtålig fot med denna församlings majoritet. Få se hvarthån detta slutligen kan leda. Man erinre sig alt Louis Bonaparte, medan han ånnu endast var representant, lutade starkt åt den sociala republiken; han sökte då som oftast att ådagalågga sin ifver för en sörbåttring af de arbetande samhållsklassernas stållning. Sålunda aslekterade han att vara folkvån och blef, enår Cavaignac g gjort sig omåjlig, emot borgen af sitt namn, vald till president. Det år också ganska troligt att presidenten vid denna tid af uppriktigt hjerta hade slutit sig till frihetens och framåtskridandets vånner, men det dröjde ej långe efter det han blifvit beklådd med den exekutiva makten, förr ån uti alla hans göranden och låtanden visade sig en benågenhet att likna de der herrarne med Guds Nåde. Man kan numera skönja ett beståmdt och gifvet stråfvande hos presidenten att, kosta hvad det vill, qvarhålla sig vid styret efter den tid, då han konstitutionsenligt bör afgå. Får att i sinom tid hinna detta mål, har Louis Bonaparte ej tvekat att förqvåfva friheten inom landet och, i det han gjort sig till slaf af det Ryska kabinettet, slåcka Frankrikes åra i dess förhållande till den Ita lienska och andra nationer. Allt sådant har af Louis Bonaparte eller råttare sagt af hans vålkånda ledare kunnat åstadkommas så långe de stödde sig på en stark majoritet i national-församlingen. Hårmed vare dock ej sagdt, att majoriteten i nationalförsamlingen någonsin varit Bonapartistisk. Då vi såga att Louis Bonaparte stödde sig på en majoritet, mena vi endast att majoriteten och han gjorde gemensam sak i att smida Frankrikes bojor. Representanterne i församlingen kunna nemligen klassificeras sålunda: Orleanister... .. 119. Bergpartiets socialister . 184. Legitimister... . 181. Moderata republikaner .. 22. Tiers part. 61. Bonaparlister. 33. Häraf visar sig att Louis Bonapartes personliga anhångare utgöra ett helt litet antal. Nu har en ruptur emellan Louis Bonaparte och majoriteten inträffat, och mången säger för beståmdt, att Louis Bonaparte på annat håll, kanske hos det liberala partiet, söker sig bundsförvandter. Men vare hårmed huru som helst, så kommer Louis Bonapartes presidentskap endast att förorsaka oredor och lidanden i landet; ty åt hvilken sida han ån kastar sig, så blir det alltid med blicken fåstad i första rummet på sitt eget falska intresse. Louis Bonaparte afstår ej så lått ifrån den egoistiska tanken att göra sitt temporåra presidentskap till ståndigt. Flere omståndigheter och förhällanden ån man skulle i början kunna tro söre— — —